Annyts

Två dagar har gått nu sen Bosse somnade in o det är ok.
Visst är det fortfarande jobbigt men han har det bra.
Ser honom överallt, känner sanden på golvet fastän det är borta,
tror att han hoppar upp i fönstret när det egentligen är en bil som kör förbi,
hör hur han jamar när jag öppnar skafferiet...stänger ytterdörren fort så
han inte smiter ut...undrar hur länge det sitter i.

Han har nog redan visat sig...att han finns hos oss,
vi har små värmeljus som går på batterier ovanpå vår tv.
Natten till igår vaknade min svägerska som sov över på soffan
o såg att det ena ljuset var tänt...Bosse brukade promenera
på Tv när han fick chansen o inte sällan slog han ner ett par ljus...
Kanske var det han?!

Kanske var det min lillebror....
Vi miste honom över en natt, helt oväntat.
Jag har inte haft nån vidare kontakt med honom, vi träffades inte
ofta alls....bodde långt härifrån.
Men.. han var min lillebror och jag älskade honom.
I Lördags skulle han blivit 24 år....tände du ljuset?

När vi hade lämnat Bosse ringde jag till min mamma för att höra hur hon mådde.
Det var lugnt, hon kämpar på o hon är såååå stark.
Medans vi pratade såg hon genom sitt fönster att hennes man
gick bort till min brors hörna i trädgården o placerade ut lite blommor...
Han är fantastisk.

Jag sa till henne att jag kände mig så fånig, som var så ledsen över en katt...
-Och du har  förlorat ett barn...o idag fyller han år.
Måtte jag aldrig behöva gå igenom det min mamma gått igenom.

Till Mamma:
Tack för att du finns för mig.
Tack för att du tröstade när det var som tyngst i Lördags,
fastän det var Lillebrors dag.
Jag älskar dig.